Life through a dog

Det är så lätt att ta saker för givet i livet. Man tror ofta att saker inte ska hända en själv - och tur är väl det, annars skulle man nog inte må så bra. Det är ju dumt att gå och oroa sig i onödan. Nu låter det kanske som att jag ska vara jättedjup i detta inlägg, men det är inte tanken.  Jag tänkte bara berätta om gårdagskvällen och en händelse som fick mig att vakna till och som fick mig att känna hur både känslor och inre kroppsdelar förflyttade sig utanpå kroppen.

Min dröm och mitt stora mål är att kunna ha Levis lös. Inte alltid, men på landet och kanske på utvalda platser här hemma, som på skogspromenader eller om vi går över ett fält. För bådas skull. För hans frihet och för vår. Han behöver inte lyda minsta vink eller gå som slickat vid mitt ben, men han ska veta att han inte får gå ifrån oss och han ska komma när vi ropar, oavsett vad som lockar. Vi har hittills tränat jättemycket inkallning, vi gör det i stort sett på varenda promenad på olika sätt. Vi tränar med lina och på kursen har vi också tränat genom att ha honom lös. Och även om jag inte litar på honom till hundra procent så har jag vågat ha honom lös mycket på landet denna vecka, främst då på tomten. För det mesta har det gått bra, förutom de gånger han får upp något spår (katterna tror jag) och stoppar ner nosen i backen och drar. Samtidigt stänger han av öronen och ignorerar mig totalt. När han sprungit ett varv över granntomterna kommer han glatt tillbaka och låtsas som om ingenting har hänt. Och vad gör man? Det är ju för sent att säga till honom. Och när han väl drar så går det snabbt så då är det svårt att hinna med att få tag på honom. Så utöver dessa tokryck så lyssnar han.
Nu till saken. Igår kväll skulle vi ta sista kissrundan på vägen runt tomten. Levis var lös och precis när vi ska gå in på parkeringen går Levis in på granntomten och försvinner. Klockan är runt tolv och det är mörkt och tyst men vi hör absolut ingenting från honom. Jag ropar, visslar, springer åt andra hållet, lockar med godis och lek. Övergår i panik till bestämt och arg röst, men går snabbt tillbaka till glada, roliga matte samtidigt som mitt hjärta börjar slå allt fortare. Tiden går och jag hör honom ingenstans. Jag har nu kommit en bit ner på vägen och ser då en svart skugga springa över vägen in på en annan tomt. Jag skyndar mig dit samtidigt som jag ropar och lockar. Men han är lika snabbt borta igen. Tiden går - känns som en evighet och jag börjar bli riktigt orolig.  Han har alltid kommit tillbaka efter en kortare runda, men nu var han inte ens i närheten. Efter ytterligare en stunds tystnad , en tystnad som kändes som en evighet, hör jag hur Levis skriker till i skogen en bit bort... Jag kan inte lokalisera exakt var men jag börjar springa i skrikets riktning. Jag är så otroligt rädd, så rädd som jag inte varit på evigheter. Jag ser allt ifrån björnar, vargar och vildsvin framför mig. Det blir tyst igen, jag står blixtstilla och försökte lyssna efter ljud. Efter ytterligare en liten stund kommer Levis springande från en stig, blöt och med tungan hängandes till knäna.  Han var dock inte skadad, jag gissar på att han sprungit in i något och blivit rädd.Tårar, tårar, tårar, tårar, jag har aldrig varit så glad över att se honom.  Han skrik från skogen ekar fortfarande i mitt huvud.

Nu är Levis fortfarande ung så jag ska inte måla f-n på väggen än och ge upp men jag kommer inte vara så kaxig nästa gång jag släpper honom. När det blir? Jag får återkomma med det, jag har inte hämtat mig från gårdagen ännu.